Kolla vårt lusthus, nästan ingen snö på taket längre. Det droppar från taken, ljuset har återvänt och med det hoppet att överleva den här tunga vintern. Det har varit jobbigt att ha kallt från den 4-e november till slutet av februari, har även gruvat mig för att lämna bilen när jag tränat. Den känns inte bra när det är minus 30 och den stått en dryg timme. Jag hade lovat mig själv att ta ut allt från stora vitrinskåpet och diska allt och damma hyllorna, jag brukar göra det kalla dagar, men nej jag har inte kommit mig för i år, jag har varit som en zoombie i kylan, inget har blivit av.
Jag for till Mora den 20 februari, längtade efter son med familj. Det var lite varmare där, men jag fick en besvärande hosta, så det fick räcka med att steka pannkakor och roa barnbarnen. Hostan har hållit i sig till igår, nu verkar det inte finnas mer kvar att få upp. Jag fortsatte ner till Sth och förbundsstyrelsen med två lärorika dagar, tänk att det finns så mycket kvar att lära sig! Och så avslutade jag resan med en vecka med barnbarnet i Sth, passade upp mellan hans hockeyträningar, och fanns till hands. Men oj så mycket vinter det var kvar i Sth, snön gick upp till räcket på stora verandan i Trångsund. Sammantaget är det i alla fall ljuvligt att vara farmor och mormor.
Nu har jag varit hemma sedan i fredags och det har droppat från taken varje dag. I morgon återtar jag träningen, följer min skyddsling på banken, fikar med henne och livet leker igen. Vet ju att det kan komma någon/några kalla dagar till, men dom är få och då ska jag ta vitrinskåpet, eftersom jag nu ser ljuset i den mörka kalla vintertunneln!
