ledsen

En av mina allra käraste, bästa väninnor har fått en elak, grinig tumör i magen. Det är inte mer än en dryg månad sedan vi satt och skrattade på centralen innan jag skulle ut till Arlanda. Och nu pratar hon om hospice, jag fattar ingenting! Och jag som ibland gnäller över att måsta stanna, inte kunna gå så fort, gillar inte uppförsbackar och trappor, det spelar väl för sjutton ingen som helst roll om jag stannar några gånger och upptäcker naturen! Värre är det att ha en ilsken sak i magen som inte ska vara där och som inte kan tas bort. Den upptäcktes när hon började bli så andfådd och det fanns vatten i lungan. För tre veckor sedan. Hon hade börjat träna och skulle få tillbaka den muskelmassa hon tappat under en tid efter separationen. Och så blir det så här galet, jag blir så himla ledsen.